När jag vaknade i morse trodde jag, att min stugdag skulle gå om intet ännu en gång. Anna stack nämligen in huvudet och sa att svärmor blivit så dålig i halsen under natten, att det nog vore bäst att besök en vårdcentral. Halsont brukar medföra mindre benägenhet för prat så inget ont som inte har något gott med sig tänkte jag i min elakhet. Nu gick allt rätt bra. Jag fixade tid på en när-akut och körde dit tant, som kom in snabbt och ännu snabbare fick veta, att det inte var något annat än en vanlig förkylning och den vissheten var ju bra. Det var ju skönt också, att hon verkligen inte kom iväg hem igår, för det hade varit besvärligare, att fixa en snabb läkartid i en lappländsk glesbygdsby än i en stockholmsk förort.
Nu kom jag ut till stugan redan strax efter tolv och jag passade på att njuta av detta hela eftermiddagen, tills mörkret föll. Jag tände kaminen och alla tjocka ljus. Jag tände stumpastaken i storstugan och fotogenlampan på väggen. Sedan kokade jag kaffe och avnjöt bullar, som jag mot bättre vetande köpt i en tysk butik. Bara för att deras bake-away är så väldigt mycket billigare och att det troligen inte drabbar några oskyldiga svenska grisar.
Det var alldeles underbart ute i skogen och inte bara inne på verandan utan även utomhus där stora vackra snöflingor föll under eftermiddagen. Trots detta körde jag ner bilen, men sedan fegade jag ur och körde upp den igen, när jag tyckte det snöade väl mycket. Det hade jag nog inte behövt göra. Det hade dock det goda med sig, att jag fick bekräftat, att jag blir bättre för var dag. Min förbättring mäter jag i gångbarhet. Jag hade svårt att gå längre, när jag kom hem från sjukan före jul, men nu tycker jag att jag går bättre och längre för var dag. Speciellt om det inte är uppförsbackar.
Bilden ovan visar den vackra blå timmen och bilden nedan samma blå timme fast tagen utifrån. Det är väldigt vackert ute i stugan på vintern - också.
Vid fyra var det nermörkt och då for jag hem och gjorde i ordning en läcker fisksoppa, som vi åt alla tre när Anna kom hem. Sedan vidtog en lång väntan på kvällståget mot Lappland. Den väntan ägnade vi åt På Spåret, där vi var bättre på frågorna än på resmålen denna gång. Detta gjorde att dagens segrare gick om oss på slutvarvet.
Till slut var det dock dags att fara fram till stationen. Fast väl där insåg vi att tåget var fyrtio minuter sent så vi satt en bra stund i bilen, innan det var dags att gå ner och placera svärmor i hennes kupé. Nitton dagars samliv var över....
No comments:
Post a Comment