Monday, January 25, 2016

Idrottsgala

Det kändes väldigt gott att ha en hel tom dag framför sig. Utan hund och utan ... ja, så mycket mer var det inte utan ty jag har ju läxhjälp på måndagar. Jag gillar inte att ha min tid uppknuten, men i ett svagt ögonblick tackade jag Ja till att medverka en timme i veckan i en innebandyklubb söder om stan. Det ger ingen ekonomisk vinning, men en himla massa pluspoäng och ingen kan säga att det är jobbigt.


Ungdomarna sitter med sina läxor och vill ytterst sällan ha hjälp. Men de har en hel timme för skoljobb och det är nog värt en del det också. Det tycker åtminstone föräldrarna och det kommer alltid folk till måndagskvällarna. Så även ikväll då fyra ungdomar satt dödstysta kring bordet och läste svenska, kemi och matte. Särskilt glad var nog minste grabben Grus, som för första gången fick vara med de stora grabbarna och som tog sin läxa på största allvar.



Men detta med att ha en tid fram mot skymningen gör att hela dagen känns så begränsad att jag struntade i att åka ut till stugan. Där vill jag helst känna att slutpunkten för dagen ligger diffust fram i skymningen. I ställe satt jag hemma och skrev rent mors dagbok, läste och hade det allmänt gott. Jag tog mig också samman och gick min första motionspromenad sedan den där dagen i Paris, då dotera lurade ut mig på en sjumilavandring med barnbarnet.


Idag tog jag det lugnare och gick runt kvarteret. En kanske inte helt rolig väg, speciellt inte i det rådande slaskvädret, men jag hade hörlurarna på mig och hann lyssna på två avsnitt av Nicke Lilltroll under de tjugo minuter jag var ute och gick. Det var riktigt skönt. Jag stannade till ett tag och såg på isrännan, som en bogserbåt drog upp i morse och tänkte på Annas gamle kompis, som bor på andra sidan, och som brukade testa den nybrutna isen när han vinglade hem efter sena festkvällar i Solna. Han drattade aldrig i. Men själv skulle jag inte våga testa.

Och nu sitter vi och tittar på idrottsgalan. Här känner man i alla fall igen pristagarna och slipper se en massa tondöva nykomlingar som inte kan sjunga utan står och pratar till entonigt oljud.

1 comment:

Anonymous said...

En komplimang tvingas jag tyvärr ge dig för läxhjälpen trots att det tar emot MYCKET. Promenaden var inte mycket att hurra över. Men det är kanske bra att ha oljud i öronen så man blir mindre skärpt på omgivningen. Slutet kan då komma mycket hastigt och då slipper man bli liggande kanske.